Jag hade väl egentligen aldrig varit en djurmänniska, på sin höjd halvhjärtat klappat någons stackars hamster i barndomen. Min man påbörjade en intensiv övertalningskampanj, dagliga diskussioner om hur en hund skulle ge en till dimension av livet och en villkorslös kärlek som inte går att jämföras med annat. Var väl i ärlighetens namn lite misstänksam till hela upplägget, alltid uppskattat min tid och bara tanken av att gå runt i skogen iförd gummistövlar med regnet piskande i ansiktet kändes mer som en mardröm än lycka.
Jag blev aldrig såld på idéen med hund men min man lyckades övertala sin mamma, tillika min svärmor, att skaffa en hund. Resultatet blev ett importerat yrväder som vid 4 månaders ålder vägde över 15 kilo, givetvis för stor för min nätta och till åldern kommen svärmoder. Så en avskedsresa för avlämning av hundvalp blev istället en hemresa som nybliven ofrivillig hundägare...
Jag ska villigt erkänna att kärleken inte inföll direkt och det tog tid, för oss båda att acceptera den nya livssituationen. Med tiden så växte vår valp och till henne växte även min kärlek. Det lilla yrvädret växte upp till en klok, beslutsam, trygg och beskyddande individ. Promenaderna i skogen är veckans höjdpunkter och lika populärt för barnen som hunden. Regnet känns inte längre så farligt och för en stressad småbarnsförälder kanske det kan räknas som en snabbdusch.
Med det sagt, alla skrämmande situationer är inte farliga och ibland tar det tid för kärleken att infinna sig.
Ha en fin helg alla vänner